Åke Wiberg föddes 1902 i Göteborg i en familj med skånska rötter men som bedrev industriell verksamhet i Göteborg i form av AB Göteborgs Gamla Trätoffelfabrik. Efter genomgången gymnasieutbildning 1920 vid Göteborgs Högre Latinläroverk flyttade Åke Wiberg till Lund, där studier i juridik och ekonomi vidtog. 1924 avlade han juris kandidatexamen och fick direkt anställning vid Roos Advokatbyrå. Under studenttiden i Lund utvecklade Åke Wiberg ett politiskt intresse, vilket ledde till att han som liberal konservativ snabbt gjorde karriär inom dåvarande Högerpartiet och valdes in som ledamot i Malmös stadsfullmäktige redan 1931; en post han behöll till 1947. År 1941 valdes han också in i riksdagen, där han var ledamot fram till 1949, då han av hälsoskäl lämnade uppdraget. Åke Wiberg var mycket aktiv och framgångsrik inom politiken och drev med stort engagemang bland annat försvarsfrågor och frågor inom det ekonomiska området. Han insåg också tidigt farorna med den politiska utvecklingen i Tyskland under 1930-talet och höll alltid en klar rågång mot nazismen och andra ytterlighetsrörelser på den yttersta högerkanten.

Parallellt med den politiska banan kom Åke Wiberg att göra en lysande karriär som industrialist. Genom sitt arbete på Roos Advokatbyrå och senare när han startat sin egen advokatfirma kom han i kontakt med Malmö Strumpfabrik. I början bistod han företaget med juridisk expertis, men under 1930-talet, då Malmö Strumpfabrik hade ekonomiska problem, kom han att bli delägare för att slutligen bli huvudägare i företaget. Han lyckades vända utvecklingen för strumpfabriken till lönsamhet, och då nylonstrumpor globalt kom på modet strax efter andra världskriget agerade Åke Wiberg och Malmö Strumpfabrik snabbt och genom märkena Vogue och Nivella kom de att bli dominerande på den lukrativa nylonstrumpemarknaden. Utöver engagemanget i Malmö Strumpfabrik var Åke Wiberg aktiv även inom andra industriområden, bland annat inom tillverkning och import av skeppsutrustning genom förvärvet av AB Herman Gotthardt i Arlöv samt i företag som sysslade med framställning av impregnerade trästolpar, bland annat för el- och telefonledningar (sedermera AB Borgen). De industriella verksamheterna gjorde att Åke Wiberg byggde upp en förmögenhet, som sedan kom att ligga till grund för Åke Wibergs Stiftelse. Inom de olika industriprojekten var Åke Wiberg en omvittnad förkämpe för att arbetarna skulle ha goda arbetsförhållanden, och han stödde bland annat med egna medel anställda som ville fortbilda sig och kunde ge lån till arbetare som ville bygga sig en egen bostad.

Åke Wiberg hade dock ytterligare strängar på sin lyra bortom juridiken, politiken och industriverksamheten. Han hyste ett djupt intresse för kultur och kom att göra stora insatser även inom kulturens område. Åke Wiberg blev under 1940-talet ordförande i Operans styrelse, ordförande i Statens konstråd samt ledamot av Nordiska Muséets nämnd. År 1950 blev han också utnämnd till Överintendent vid Hovet, och som ytterligare ett erkännande för sina kulturella insatser utsågs Åke Wiberg till hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Som ordförande i Statens konstråd drev han starkt frågan att sprida kvalitetskonst i det offentliga rummet. Han var också ordförande för Svenska Institutet i Aten, vilket gav honom djupa insikter i arkeologi och framför allt utgrävningarna av tempelplatsen i Labranda i Turkiet, där Åke Wiberg tillsammans med den arkeologiintresserade kung Gustav VI Adolf ingick ii Labrandakommittén. År 1959 utnämndes Åke Wiberg till ordförande för Östasiatiska museets Nämnd, och var en starkt drivande kraft för museets flytt 1963 till sina nuvarande lokaler på Skeppsholmen i Stockholm. Åke Wibergs kulturintresse var starkt även på det privata planet. År 1939 förvärvade han Apertins herrgård nära Kil i Värmland, en herrgård med anor från 1600-talet och som antas ha stått modell för diktens Ekeby i Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Åke Wiberg genomförde en pietetsfull restaurering av Apertins herrgård, och han byggde också genom åren upp en imponerande egen konstsamling, samt en stor samling av fickur. Intresset för kultur och historia tog sig också uttryck i att han färdigställde flera böcker kring familjens samt Apertins herrgårds historia.

Åke Wiberg hade inom alla områden ett stort eget engagemang och en mycket stor arbetskapacitet; långa tider sysselsatte han tre sekreterare för att ombesörja all korrespondens inom politiken, kulturen och företagen. Han kunde vara mycket bestämd och drivande, men hade också ett starkt samhälleligt och socialt patos: han var givmild och donerade av egna medel både till utbildningsinsatser för enskilda individer, till olika kulturella ändamål samt till forskning. Åke Wibergs liv kom dock också att präglas av sjukdomar redan från ganska ung ålder, och han gick bort i november 1963, endast 61 år gammal.

Urban Lendahl, juli 2025